Author: Kenan Habul, Sydsvenskan
Date: January 21, 2007
Source: Sydsvenskan http://sydsvenskan.se/varlden/article211690.ece

---

45-åriga Consolata Dmuke tågade på lördagen genom Kenyas huvudstad Nairobi tillsammans tusentals andra aktivister från hela världen.

NAIROBI. När många av hennes nyfunna västerländska vänner drar sig tillbaka till sina hotell för natten åker Consolata Dmuke till sitt hus i Afrikas största slumområde Kibera.
– Jag tycker bra om att World Social Forum hålls här. Världen kan äntligen få upp ögonen för oss fattiga, säger hon.

Marschen utgick från Kibera, där runt en miljon människor lever i extrem fattigdom och många är smittade med hiv och aids. Den fortsatte genom staden och den brokiga människomassan stannade i den centralt belägna Uhuru-parken.

Svenska Attack-medlemar samsas där med medelålders skäggiga aktivister från Australien och afrikanska nunnor.

Ett av många flygblad jag får i min hand bjuder till föreläsningar om hur naturfolken i Mexiko, Afrika och Asien ”har utvecklat alternativa processer för att försvara sina rättigheter och bevara sina ursprungskultur och lyfta fram sin egen identitet”.

Från scenen varvas brinnande tal om orättvisor med musik. Det är över 25 grader varmt. En man har på sig en tröja med en bild där Bush bär Hitlermustasch.

Consolata Dmuke dansar sakta i takt med samba. Bakom scenen skymtar skyskraporna och lyxhotellen. Nairobi är kontrasternas stad, med fina förorter, lyxhotell och slum.

Mellan låtarna förklarar hon varför World Social Forum är viktigt.
– Om det inte hade varit för marschen hade du och de andra människorna aldrig varit här och hört våra historier, säger hon.

Osentimentalt berättar hon att hennes man dog för fyra år sedan i aids. Två av hennes barn dog också under olyckliga omständigheter och hon försörjer sina fyra hemmaboende döttrar genom att tvätta hos de rika, när tillfället bjuds, och sälja nötter.

För en dags arbete hos en rik familj får hon 200 kenyanska schilling, knappt 20 kronor.

800 schilling i månaden betalar hon för det hus, som varken har el eller vatten, hon delar med döttrarna.
–Vi köper dunkar hos en granne som har rinnande vatten för tre schilling per dunk, säger hon.

Trots den dagliga kampen med att klara tillvaron är Consolata Dmuke volontär i en frivilligorganisation som besöker de aids-sjuka och hjälper barnen vars föräldrar dött i sjukdomen. På hennes tröja står det ”En värld utan aids är möjlig”.

Hon tror verkligen på det budskapet, i alla fall att det finns en möjlighet för dagens unga kenyaner att leva i en värld fri från aids.
– För inte så länge sedan ansågs häxor vara orsaken till hiv. Nu inser folk att det är en allvarlig sjukdom. Vi vågar prata om det. Jag ser ingen anledning att ljuga för folk om varför min man dog. Han hade en kvinnlig bekant som smittade honom.

För henne är det viktigt att se till att de föräldralösa och andra barn från slummen får utbildning. De flesta går inte i skolan och tvingas försörja sig bäst de kan.
– Det är därför som de kan vara ute efter att stjäla din väska.

Själv har hon knappt gått i skolan och därför är hon stolt över att hennes sextonåriga dotter har fortsatt att läsa på högstadiet. En katolsk nunna betalar årsavgiften på dryga 3000 svenska kronor.

– Många av de fattigas barn får ingen utbildning för att de inte har råd. De får hoppas att någon ska sponsra dem. Vi får ingenting från staten. Politikerna bryr sig om oss bara inför val, när de behöver röster. Jag har ingen att vända mig till med mina problem. Därför är jag glad över att ha träffat så många människor här på World Social Forum som är beredda att lyssna.

Hennes högsta önskan är att en dag äga sitt hus och se till att flickorna får utbildning och jobb.
– Jag skyller inte på någon. Här finns det ändå ingen att lägga skulden på, säger Consolata Dmuke.